fredag 16 mars 2012

Barnfattigdomen 2012: Klyftan mellan rik och fattig växer snabbare än någonsin

I onsdags (13 mars) publicerades Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport, ”Barnfattigdomen i Sverige 2012”. Den visar att barnfattigdomen fortsätter att öka och att klyftan mellan rik och fattig växer snabbare än någonsin.


Av rapporten framgår att under 2009 levde nära en kvarts miljon barn, 248 000 barn, 13 procent, i familjer som antingen hade en låg inkomststandard enligt Statistiska centralbyråns (SCB) definition, eller var beroende av försörjningsstöd (socialbidrag). Det rapporten benämner som ekonomisk utsatthet. Det är en ökning med 28 000 jämfört med år 2008.
Mer än vart tredje barn i hushåll med ensamstående växte upp i ekonomisk utsatthet 2009. Sannolikt är det betydligt fler barn som idag lever i fattigdom. Den dystra trenden förstärks sannolikt under 2010 menar också författaren till Rädda Barnens rapport professor Tapio Salonen.

”Barnfattigdomen i Sverige 2012” är en förödande dom över högerpolitikens härjningar. Rapporten är ännu en bekräftelse på den s k arbetslinjensmisslyckande. Medan politikerna pratat om ”att bekämpa barnfattigdom ochutanförskap” har barnfattigdomen ökat markant under senare år.
När förra årets rapport presenterades menade regeringen att barnfattigdomeninte ökat utan att Rädda Barnen använt sig av ”fel mätmetod”. Det var grundfalskt. Rädda Barnen använder inga andra mätmetoder än de gängse och de resultat som man kommer fram till bygger till stor del på statistik från Statistiska centralbyrån.
Regeringens påstående om felaktiga mätmetoder föll platt till marken, därför väljer regeringen att svara årets rapport med att skylla på krisen 2009.  I radions Ekot den 14 mars gick statsminister Fredrik Reinfeldt till och med så långt att han ifrågasatte ”bilden vidgade klyftor mellan fattiga och rika barnfamiljer”. Det är som att ifrågasätta bilden av jorden som rund.
Rädda Barnens rapport ger en skakande bild av ökade klyftor.Att klyftorna ökar dramatiskt har även andra undersökningar kommit fram till. Och det är bara att ta steget ut i verkligheten så märks de växande inkomstklyftorna och nyfattigdomen.

”I stadsdelen Rosengård i Malmö lever nästan tre av fyra barn i relativfattigdom, visar nya tal från Statistiska centralbyrån. I kommuner som Danderyd eller Täby norr om Stockholm är det bara vart 17:e barn. Sverige blir allt mer ekonomiskt segregerat. Enligt Socialstyrelsen minskade den ekonomiska segregationen under några år för att sedan öka igen från och med 2003. Den långsiktiga trenden visar på en tydlig ökning avklyftorna”, rapporterade Dagens Nyheter den 11 mars, bara dagarna innan RäddaBarnens rapport.
Dagen efter Reinfeldts arroganta uttalanden och bortförklaringar vittnade en skolsköterska om att hon ”möter allt fler barn vars föräldrar intehar råd att köpa kläder eller mediciner till sina barn” (Ekot den 15 mars).  Gapet mellan de med hög och de med låg inkomst har aldrig varit större. Omkring en kvarts miljon barn i Sverige beräknas växa upp i fattigafamiljer där brist på pengar är ett ständigt problem. Det är förknippat med känslor av skam och rädsla”, konstaterade barnhjälpsorganisationen Majblomman i fjol.

Orsakerna till den ökade barnfattigdomen är flera: De många försämringarna i arbetslöshets- och socialförsäkringen är en anledning. En annan är nedskärningarna i offentlig verksamhet och urholkningen av stödet till barnfamiljerna: ”Under hela 2000-talet har dess [den ekonomiskafamiljepolitiken] utjämnande och fattigdomsreducerande effekt successivtavtagit. Utan den ekonomiska familjepolitiken skulle den relativa fattigdomen iSverige ha legat stadigt mellan 24 och 26 procent. Med den ekonomiska familjepolitiken låg den relativa fattigdomen framtill 2003/2004 på cirka 10 procent. Därefter har den successivt ökat, för att år 2009 ligga på 15,2 procent”, skriver Rädda Barnen.
Den tredje är att arbetslösheten, sedan början av 1990-talet, bitit sig fast påen hög nivå och bristen på offentliga jobbsatsningar . En fjärde är låga löner, stegen mot låglönemarknad  och att många mot sin vilja tvingas jobba deltid.

Högerpolitiken, har allt sedan Göran Perssons (S)-regering slog världsrekord i mitten av 1990-talet, tenderat att vidga klyftorna och efter att Reinfeldt& Co tog över 2006 har klassklyftorna vidgats i hastighet som saknar motstycke. Samhället har blivit rikare, men det är en liten grupp som får allt mer av kakan.
Särskilt utsatta är ensamstående med barn,  som alltsedan början av 1990-talet halkat efter andra hushåll. ”Ensamstående med barn hade i genomsnitt 77 procent av medianinkomsten för samtliga hushåll år 1991. Detta har sedan gradvis sjunkit och ligger på 68 procent år 2009. Denna relativa minskning innebär drygt 22 000 kr per konsumtionsenhet och år. För en ensamstående med ett barn motsvarar dettanärmare 3 000 kr mindre i disponibel inkomst per månad än medianinkomsten församtliga hushåll… andelen som faller under detta fattigdomsstreck [EU-definitionenav fattigdom på 60 procent av landets medianinkomst] har varierat mellan cirka 6 och 9 procent av samtliga svenska hushåll sedan 1990-talets inledning, vilket är en internationellt låg nivå. Dock har denna andel ökat betydligt senare år ochligger på drygt 12,5 procent av samtliga hushåll år 2009. En hushållsgrupp som markant avviker från detta mönster ärensamstående med barn, som gradvis ökat andelen som understiger 60-procentsgränsen från 11 till uppemot 27 procent år 2009. Ökningen blandensamstående med barn har varit särskilt markant de allra senaste åren. Drygten fjärdedel av samtliga ensamstående med barn faller således under detta fattigdomsstrecknumera”, (Rädda Barnens rapport 2012).
Medianinkomsten är den inkomst som ligger i mitten av alla inkomster i ett land. För att mäta barnfattigdomens storlek använder sig Rädda Barnen av bland annatdet som definieras  som ”låg inkomststandard”,vilket även SCB gör. År 2009 var gränsvärdet för låg inkomststandard,nettosumman av alla hushållsinkomster (dvs löneinkomst, bidrag och stöd), 11424 kronor i månaden för hushåll med en vuxen och ett barn, och 17 470 kronorför ett hushåll med två vuxna och två barn. Alla som låg under detta gränsvärdet har ”låg inkomsttandard”, tvingas leva på den yttersta marginalen och somibland betyder att man inte har råd med det allra nödvändigaste.

Lägg därtill att boendekostnaderna idag lägger beslag på hela 40 procent av de löpande utgifterna för en ensamstående med ett barn, mot 33 procent 1991, ochdet finns ingen möjlighet att få pengarna att räcka till. I rapporten ges många slående och dystra fakta och siffror som visar hurverklighetsfrämmande Reinfeldts när han försöker teckna bilden av Sverige som ettland där klyftorna är på väg att minska.
”Den fattigaste tiondelen, oavsett hushållstyp, tenderar halka efter såvälmedianhushåll som de allra bäst bemedlade gruppen. År 2009 är derasinkomststandard under 50 procent av medianhushållets. De ökade klyftorna i inkomststandard märks allra mest för den rikaste tiondelen som förbättrat sinekonomiska situation betydligt mer än andra grupper. 1991 hade den rikastetiondelen 2,63 gånger så hög inkomststandard än den fattigaste tiondelen. Motsvarande relationstal för år 2009 har ökat till 3,63, det vill säga mer äntre och en halv gånger så hög inkomststandard. Detta betyder att åtminstone entiondel av landets hushåll har en inkomststandard som skulle räcka till att försörjatre familjer av samma storlek… Sett över hela tidsperioden 1991–2009 har denrikaste tiondelen av barnfamiljerna ökat sin inkomststandard med nästan 38procent. Även medianhushållet har noterat en tydlig standardökning, nästan 24 procent. Däremot har den fattigastetiondelen av barnfamiljerna ett gränsvärde som ligger cirka 4 procent lägre2009 än 1991. Detta bekräftar en långsiktig växande inkomstojämlikhet bland de svenska barnhushållen.”

Vad som särskilt irriterar regeringen är att rapporten fastslår att den ekonomiska ojämlikheten har blivit särskilt påtaglig efter 2007 och att antaletfattiga barn ökade med närmare 40 000 under åren 2007-2009. Ensamstående och utlandsfödda har de lägsta hushållsinkomsterna, och minst har ensamstående barnföräldrar som är födda
utomlands. Mer än hälften av alla barn (53,3 procent) till ensamstående föräldrar med invandrarbakgrund levde i ekonomisk fattigdom 2009.
Det finns också enorma lokala skillnader vad gäller levnadsvillkor.Det kan handla om två olika världar i en och sanma stad. I Rosengård i Malmö var det 64,3 procent som levde i ekonomisk utsatthet 2009, enligt Rädda Barnen.
”Barnfattigdomen i Rosengård är fem gånger så hög som i landet i stort. Jämförsbarnfattigdomens utbredning mellan Rosengård och Torslanda [välmående stadsdel i Göteborg] är den mer än trettio gånger så stor i Rosengård år 2009. I börjanav 1990-talet var denna skillnad drygt sju gånger så stor. Detta understryker den fördelningspolitiskt ogynnsamma utvecklingeninom landets storstäder under de senaste årtiondena… Generellt kan man säga att klyftorna i barns ekonomiska uppväxtvillkor mellan rikare och fattigarestadsdelar har blivit större under de senaste åren”, fastslår rapporten.

Idag bor nästan vart sjätte barn i Stockholm, Göteborg eller Malmö mot vart åttonde I början av 1990-talet. Och ingenstans är klasskillnaderna så påtagligaoch groteska som just i storstäderna. Istorstäderna finns landets alla stadsdelar med en barnfattigdom som överstiger50 procent: Rosengård, Södra innerstan och Fosie i Malmö, Bergsjön i Göteborgoch Rinkeby i Stockholm. I samma tre städer hittar man de allra rikastestadsdelarna.
De fattiga blir fattigare och de rika allt rikare. SCB:s nya siffror visar attinkomstskillnaderna i Sverige ökar. År 2009 fick de fattigaste Stockholmarna7 224 kronor mindre i plånboken om året – medan de rikaste fick 8 990 kronor mer. I Stockholm är ojämlikheten likaalarmerande i hög som städer i Asien, skrev den numera nedlagda tidningen Stockholm City i februari i fjol.
Enligt författaren till Rädda Barnens rapport skulle det kosta 15 miljarder kronor att eliminera barnfattigdomen. Det vill säga enfemtedel av vadregeringens så kallade jobbskatteavdrag kostat statskassan.
15 miljarder kronor är mindre än den vinst som klädjätten Hennes&Mauritzredovisade efter skatt 2011. Enbart de tre bankerna Nordea, SEB och Swedbankdelar i år ut dryga 18 miljarder till sina aktieägare.

Det finns pengar, men det krävs kamp för en annan fördelning av inkomster,förmögenheter och resurser– en socialistisk omfördelning för att skapa jobb,utbildning och drägliga levnadsvillkor för alla.

Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för:
> Höj omedelbart barn- och studiebidraget till 1 500 kronor/barn och månad.  Höj flerbarnstillägget. Studiebidrag under årets alla tolvmånader.
> Riv upp försämringarna i sjuk,- arbetslöshets och föräldraförsäkringen. Höj ersättningsnivån till 90 procent av inkomsten, omedelbar höjning avgrundnivån i föräldrapenning. och att underhållstödet till ensamstående indexregleras.
> Fasta jobb och rätt till heltid. Ingen heltidsanställd ska tjäna mindre än 20000 kr/månad. Kortare arbetstid – 6 timmars arbetsdag.
> Stoppa nedskärningarna och privatiseringarna. Rusta upp skola, vård och omsorg.

Per Olsson

Läs 'Bekämpa barnfattigdomen' av Mattias Bernhardsson från april 2011

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.